Publicerad 2014-07-01 17:35:15 i Allmänt,
För de flesta av oss är träning lika med prestation. Lika med utveckling. Antingen så tränar man inte alls, eller så satsar man på en svensk klassiker. På något sätt känns det som att fokus har flyttats från välmående till prestation när det kommer till träning och det oroar mig. Alltför ofta kommer jag på mig själv med att ha dåligt samvete för att jag inte tränar inför vare sig lidingöloppet eller att kunna göra 50 armhävningar på raken. Jag tränar för att det ger mig så mycket och för att jag mår så jäkla bra av det. Det känns inte tillräckligt. Men när så mycket annat i livet handlar om att prestera, då låter jag träningen vara kravlös. Att gå ut på en löprunda utan vare sig Runkeeper eller pulsmätare och istället springa tills man känner att det räcker, att istället motiveras av träningsglädjen och ens kropps förmåga att röra sig är något alla borde testa. Självklart finns det ett värde i att sätta upp höga mål även i träningen, men att låta det helt ta över ställer jag mig tveksam till. Att behålla glädjen och lusten till träningen tror jag är snäppet viktigare än att träna för att kunna visa upp en medalj från vasaloppet på instagram. Huvudsaken är nog att man känner efter. Tränar jag för mig själv eller för att bevisa något för någon annan?
