Lyckotaket
Har ni någon gång känt er så lyckliga att ni har fått ångest?
Jag har upplevt det ett flertal gånger. Allt är toppen, livet känns ganska fantastiskt och flyter på ovanligt bra. Sekunden jag kommer ur lyckobubblan och blir medveten om hur lycklig jag är så får jag dock ångest istället för att njuta av hur bra jag mår. Jag förstod inte logiken i detta förrän jag insåg att det faktiskt finns ett uttalat begrepp som beskriver det - The upper limit, eller lyckotaket.
När vi har nått vårt lyckotak, så lyckliga som vi tillåter oss själva att vara eller som vi är bekväma med, så kommer oron krypande. Tankar som "Något dåligt kommer säkert att hända snart", "Hur kan jag vara såhär lycklig?" eller "Varför har jag förtjänat att vara såhär lycklig?" dyker upp och spräcker hål på lyckobubblan. Ibland agerar vi även för att förstöra för oss själva så att lyckokänslorna ska försvinna och vi återgår till den nivå som vi känner oss bekväma med. Vad detta beror på finns det inget tydligt svar på men möjliga förklaringar är att vi får dåligt samvete av att känna oss lyckliga, att vi har lärt oss att man inte ska "skryta" och därför inte vågar visa upp att vi är lyckliga eller att vi inte tillåter oss själva att må bra för att det skulle vara för smärtsamt om man skulle falla och börja må dåligt igen.
Vad kan vi göra åt det här när det händer?
Att lägga märke till när ångesten kommer krypande för att vi är för lyckliga är ett bra första steg. Därefter gäller det att försöka stå emot impulsen att agera kontraproduktivt, det vill säga inte medvetet bete sig på ett sådant sätt att det får en att må dåligt. Ett exempel är att du startar ett bråk med din partner, något som verkligen drar ner dina lyckonivåer. En bättre idé är att istället stanna i lyckokänslan och utforska den, var sitter den? Hur känns den?
Att tillåta oss själva att vara lyckliga när vi för en gångs skull känner oss så är oerhört viktigt. Det är ju dessa känslor som gör livet värt att leva.
