Att sluta tänka och börja leva.
Jag är en riktig grubblare. Jag kan snubbla in mig i tanketrådar otroligt lätt, särskilt om det är något som jag är orolig för. Det kan hålla på i flera dagar, tills att jag kommer på vad jag håller på med. Jag inser att jag liksom blivit totalt "avskärmad" från världen utanför, att jag inte varit "där" när jag har träffat kompisar, när jag pluggat, tränat eller vad jag nu hittat på. Tankarna liksom tar över totalt. Har det gett mig något att grubbla då?
Nej. Det är här skon klämmer - när jag är inne i det tror jag att det ska leda till att jag löser problem. Att jag kommer komma fram till den absolut smartaste lösningen. Detta händer alltså aldrig. Brukar ditt grubblande lösa problem för dig? Oftast tror jag att det är något vi inbillar oss, men om vi faktiskt tittar på hur det brukar bli så är det inte fallet.
Vad gör jag då när jag upptäcker att jag fastnat i grubblande?
Jag flyttar fokus från att tänka till att göra. Jag frågar mig själv: Vad vill/måste jag göra just nu? Och så försöker jag fokusera på det jag håller på med. När tankarna glider iväg igen, tar jag tillbaka dem till det jag håller på med. En strategi jag börjat med på senaste tiden är att sätta en grubbeltid varje dag (ca 20 minuter, helst inte nära inpå läggdags), ett KBT-knep som jag har hört att flera använder sig av. Så fort jag börjar grubbla så skriver jag ner min orostanke och tänker att "det får jag fundera på på min grubbeltid". Det blir faktiskt väldigt mycket lättare att släppa tankarna då! På grubbeltiden tittar jag igenom listan, och ofta skrattar jag åt det jag skrivit ner, för jag inser hur knäppa mina tankar är. När jag kommer till grubbeltiden känner jag oftast inget behov av att grubbla längre alltså. Om jag fortfarande skulle känna behov av att grubbla så gör jag det. Om det är ett problem som ska lösas försöker jag hitta lösningar och bestämmer mig för en innan grubbeltiden är slut. Om det inte är något som går att lösa så försöker jag acceptera tankarna istället.
Jag flyttar fokus från att tänka till att göra. Jag frågar mig själv: Vad vill/måste jag göra just nu? Och så försöker jag fokusera på det jag håller på med. När tankarna glider iväg igen, tar jag tillbaka dem till det jag håller på med. En strategi jag börjat med på senaste tiden är att sätta en grubbeltid varje dag (ca 20 minuter, helst inte nära inpå läggdags), ett KBT-knep som jag har hört att flera använder sig av. Så fort jag börjar grubbla så skriver jag ner min orostanke och tänker att "det får jag fundera på på min grubbeltid". Det blir faktiskt väldigt mycket lättare att släppa tankarna då! På grubbeltiden tittar jag igenom listan, och ofta skrattar jag åt det jag skrivit ner, för jag inser hur knäppa mina tankar är. När jag kommer till grubbeltiden känner jag oftast inget behov av att grubbla längre alltså. Om jag fortfarande skulle känna behov av att grubbla så gör jag det. Om det är ett problem som ska lösas försöker jag hitta lösningar och bestämmer mig för en innan grubbeltiden är slut. Om det inte är något som går att lösa så försöker jag acceptera tankarna istället.
Jag tror vi alltför ofta fastnar i våra hjärnor och missar allt annat som pågår runt omkring. Vi glömmer bort att det vi kan påverka inte är våra tankar eller känslor, utan vårt beteende.
Ha en fin helg!
