Det där perspektivet.
Ibland tappar vi perspektivet. Små problem blir gigantiska inne i vårt huvud. Livet känns grått och trist, och vi tänker mest på hur vi skulle vilja att livet var istället, utan att göra något åt det. Vi kommer på oss själva med att klaga. Att känna oss som offer. Som att alla andra har det mycket lättare. Eller som att allt känns så himla tungt för precis just mig. Eller så känner vi bara en avsaknad av glädje och energi.
Detta händer mig ibland, och det kan vara under ett par dagar tills att jag lyckas komma ur bubblan och återfå perspektivet. För det är det som har hänt - jag har tappat perspektivet. När jag återfår det så sköljer ofta tacksamheten över mig. Jag har ju så himla mycket att vara tacksam för - och jag fattar någonstans att livet är rätt så jäkla fantastiskt när jag tänker på det. Men ibland krävs det även en extern händelse för att insikten ska komma. En hemsk nyhet kan vara just en sådan ögonöppnare. Det är krig på andra sidan världen, och här sitter jag med god hälsa, i ett av de tryggaste länderna i världen. Det om något får mig att känna tacksamhet.
Detta händer mig ibland, och det kan vara under ett par dagar tills att jag lyckas komma ur bubblan och återfå perspektivet. För det är det som har hänt - jag har tappat perspektivet. När jag återfår det så sköljer ofta tacksamheten över mig. Jag har ju så himla mycket att vara tacksam för - och jag fattar någonstans att livet är rätt så jäkla fantastiskt när jag tänker på det. Men ibland krävs det även en extern händelse för att insikten ska komma. En hemsk nyhet kan vara just en sådan ögonöppnare. Det är krig på andra sidan världen, och här sitter jag med god hälsa, i ett av de tryggaste länderna i världen. Det om något får mig att känna tacksamhet.
